Vi var tre personer som åkte till Efesos i Turkiet för att genomföra förankringen av Gudinnan Antares. Det var min man Gary, jag och en god vän till oss. Vår främsta uppgift var att förankra Enhetsmedvetandet. Men jag visste redan innan vi åkte att minnen från tiden i Efesos tillsammans med Moder Maria också skulle komma upp. Moder Maria bosatte sig i Efesos efter Jesus korsfästelse och död tillsammans med en liten grupp kvinnor. Det var Jesus själv som hade valt platsen åt henne. Det var också han som i förväg hade avdelat Aposteln Johannes till att ta hand om och beskydda henne.
Gudinnan Antares och Moder Maria träder båda fram som representanter för en feminina kraft. Kärleken i ljuset. För mig blev vistelsen därför också en påminnelse och aktivering av kärleken i Jesus ord.
Vi genomförde förankringen i Moder Marias lilla hus på toppen av det berg där hon och hennes lilla grupp av kvinnor hade bosatt sig. Huset är numera kapell och en viktig pilgrimsort för många. Efesosruinen ligger vid foten av det berget.
Under förankringsarbetet steg Moder Maria plötsligt och oväntat in i den ljusaxel som vi bygger upp i samband med förankringen. Hon tog mig vid handen och förde mig djupt in i det inre av Moder Jord. Där vände hon sig till planeten/Moder Jord och började sakta formulera: Förlåt oss, förlåt oss för allt som hänt på planeten som konsekvens av min sons korsfästelse. All oförståelse, all blodspillan, alla krig och allt förtryck. Förlåt oss! Moder Maria förmedlade sitt budskap med enorm kärlek och en stor intensitet. Det är dags att sätta punkt för det gamla och vända blad inför det nya. En tid där ljuset och kärleken utvecklas i balans.
Minnesfragment från tiden med Moder Maria i Efesos
Artemis tempel
Tillsammans med moder Maria gick vår lilla grupp ibland ned från berget där vi bodde och till det tempel som var dedikerat Gudinnan Artemis. Apollos tvillingsyster. Templet var byggt på resterna av ett ännu äldre tempel som helgade Moder Jord och det feminina. Vi brukade gå dit för att be. Vi bad för kärleken. Vi bad att Jesus budskap skulle segra och spridas över världen.
Den första tiden efter korsfästelsen var svår. Vi plågades i våra hjärtan av minnet av det som hänt. Tvivlet hade till en del slagit rot även i oss och vi hade svårt att helt frigöra oss ifrån det lidande och de ifrågasättanden som korsfästelsen lagt grunden till. Men vi bad och vi bad ofta att kärleken skulle segra både i våra egna hjärtan och hos de människor som omgav oss.
Maria och de som följde henne hade slagit sig ned i Efesos. Områdena runt Efesos hade sedan gammalt en mycket respektfull syn på modern. Hon hedrades alltid och ingen ville modern illa. Därför hade Jesus valt den här platsen åt Maria för att i möjligaste mån skydda henne från förföljelse. Han hade själv bett Maria att flytta hit. Jesus ville att vi skulle etablera oss som en ”community”. Han ville att vi skulle plantera ett frö för kärleken och det feminina i hans ord för att därigenom lägga grunden för den tid som han visste skulle komma. Jesus visste i sitt hjärta att korsfästelsen skulle följas av en lång period av mörker och han visste att hans ord skulle få en delvis förvrängd ton. Han visste att kvinnorna omkring honom behövde plantera det frö som skulle förankra kärleken i hans ord.
I början var vi alltför absorberade av det lidande som Jesus hade utstått för att helt och fullt kunna ta till oss djupet i det han sagt. Den fulla avsikten. Men vi försökte följa hans anvisningar och gjorde vad vi kunde för att frigöra oss ifrån det mörker och den sorg som hade lagrats i våra hjärtan. Den chock vi hade förlamats av. I djupet av våra hjärtan förstod vi att vi måste hålla budskapet rent även om vi liksom många hade börjat anfäktas av tvivel. Många tolkade det som hänt som ett bevis för att han ändå inte var vår Messias. Vi försökte rensa i våra hjärtan och vi försökte separera tvivlet från det kärleksbudskap som han velat förmedla. När han efter uppståndelsen började visa sig för Maria och ibland även för oss andra förstod vi att det var kärleken som han ville att vi skulle föra fram. Jesus visste att kärlekskraften i hans ord skulle komma att tonas ned. Han bad oss ofta att inte fokusera på lidandet och att inte falla offer för tvivel.
Men övergivenhet och tvivel hade blivit något av ett spöke som vi alla hade att brottas med. Det gällde även Apostlarna. Chocken över att ha sett honom på korset även om han själv förklarade att han vid korsfästelsen redan hade stigit ut ur sin kropp. Att hans lidande inte var så stort som det tycktes för oss. Han försökte förklara för oss att hans avsikt var att via korsfästelsen spegla vad vi gör med oss själva när vi kringskär våra liv. Han förklarade att han vid tiden för korsfästelsen redan var fri. Och han försökte få oss att förstå att lidande inte visar vägen hem. Vägen hem går via hjärtat till den gudomlighet som vi innerst inne bär.
Där högt uppe på berget där vår ”community” hade slagit sig ned kunde vi känna oss trygga och där fick vi vara i fred. Ibland gick vi ner från berget till Artemis tempel för att förena oss med henne. Gudinnan Artemis visste vi bar den princip som vi behövde aktualisera och föra vidare.
Jag var vid den här tiden en mycket ung och sensitiv kvinna och jag försökte så gott jag kunde att hålla Jesus ord levande i mitt bröst. Med hjälp av barnets oskuldsfulla hjärta hade jag som barn lärt känna vad Jesus velat säga. Jag saknade kanske de rätta orden men jag hade kunnat ta till mig de tillstånd som han beskrev. Följden blev att jag förstod Jesus budskap på mitt sätt. En förståelse som jag inte alltid delade med andra. Jag mötte Jesus som barn och ung flicka och hade inte hunnit präglas av tidens tradition. Jag kunde möta hans ord med ett rent hjärta och jag kunde ständigt känna hur missförstådd han var. Vissa av mina tankar kunde jag dela med Aposteln Johannes. Och naturligtvis med Maria, men hon var samtidigt så tyngd av sin egen förtvivlan att hon ofta inte hade ork att lyssna till oss andra. Jesus besökte henne ofta för att hjälpa henne igenom chocken och sorgen samt den ilska som lagrats i henne under den första tiden.
Åren efter korsfästelsen var en tid av förvirring. Hela gruppen hade svårt att förlika sig med vad som hade hänt. Hur kunde Gud låta det här ske? Hur kunde Jesus låta det hända? Varför svek apostlarna honom genom att hålla sig undan? Vi brottades med känslor av misslyckande och övergivenhet. Maria var arg på de som missförstått hans budskap. Besviken över att han låtit sig fängslas. Besviken på apostlarna som försökt rädda sitt eget skin. Apostlarna kom visserligen tillbaka men Maria var lamslagen. Jag led med henne men hade svårt att komma nära.
Johannes var den som förstod mig bäst och när Paulus långt senare kom till oss såg jag i honom en frälsare, Jag drömde om att göra som han. Gå ut i världen och förmedla. Det var först senare som jag förstod att Paulus ord inte var desamma som mina. Och när han så småningom vandrade vidare hade jag redan förstått att den vägen inte var min. Jag kände mig ensam. Ensam i hjärtat och ensam i min tolkning av Jesus ord. Den upplevelsen följde mig under hela livet.
Efesos
Moder Maria ville inte gärna gå ned för berget och besöka Efesos. Glammet och all Commerce påminde henne för mycket om Jerusalem. Hon lät oss andra hålla kontakten med livet utanför vår lilla ” community”. Det enda hon ville var att gå till Artemis tempel. Där kunde hon känna viss frid. Hennes hjärta var så fullt av tårar.
Det tog Jesus stor övertalningsförmåga att få henne att förstå att allt var planlagt och precis så som det var tänkt. Hon hade svårt att acceptera att Jesus inte hade övergivit henne och att han befann sig väl. Jesus visade sig ofta för Maria och ville på det sättet hjälpa henne. Men Maria hade svårt att förlika sig med tanken att det var så här det var tänkt.
Jag försökte sköta om henne och var hennes lojala lärjunge under en lång tid. Och jag försökte så gott det gick att hålla kärleken levande i hjärtat även om också jag förlamats av den besvikelse som vi alla hade drabbats av. Jag försökte vila i de ord som låg lagrade i mitt hjärta och i minnet av att sitta och lyssna till honom när han talade. Jesus hade älskat barnen och lekte gärna med oss barn som följde honom. Jag lade all min tilltro till honom.
Men jag liksom de andra tyckte att vi inte hade gjort nog. Vi kunde känna att vi svikit Gud och att vi förlorat allt. Vad dög våra ord till.
I vår ”community” uppe på berget levde jag helt för att försöka hjälpa Maria. Hjälpa henne att klara sin vardag. Ibland kunde jag till och med känna att jag svek henne genom att försöka behålla oskuldsfullheten inom mig. Det är säkert också en av förklaringarna till att min projektion på Paulus senare blev så stark. För mig kom han som en ny Messias som skulle fortsätta Jesus förmedling. Jag såg i honom en frälsare och förlösare. Först senare skulle jag förstå att inte heller hans ord bar Jesus renhet och kärlekskraft.
Alla höll Maria i stor respekt. Ingen vågade riktigt störa henne. Därför blev vi ganska isolerade där uppe på berget. Tidvis lät också jag min inre röst tystna och jag kunde under långa perioder försjunka i samma desillusionerade tillstånd som flera av de andra
Paulus
Till en början var Paulus min hjälte. Han kom som en befriare och berättade att Jesus uppenbarat sig för honom och att Jesus ord hade lagts för hans fötter. Han kände sig utvald och förstod att det vilade på honom att föra ordet vidare.
Moder Maria reagerade först med misstro. Men Paulus själv var övertygad.
Paulus hade haft flera inkarnationer som präst och under en av dem kallades han till och med för profet. Men han var också influerad av sin tid och trots sin upplysning nådde han aldrig riktigt det sanna i sitt hjärta. Han blev med åren allt mera sträng i sin syn på sig själv och andra och kunde sakna tålamod med de som tyckte annorlunda.
Ingen tycktes fullt ut kunna tolka kärleken i Jesu ord.
Johannes
Johannes upplevde jag som särskilt kärleksfull. Han hade en känslighet som flera av de andra saknade. Jag fann i Johannes min bästa vän. Han var den jag kunde söka tröst hos och som stod mitt hjärta närmast. Johannes lyssnade när jag försökte beskriva vad jag kände. Han tog mig till speciella platser och visade mig hur jag kunde söka djupet i mig själv. Han var den som var mest förbunden med det mjuka och milda i oss. Han hjälpte mig att vända mig till ljuset i stället för att söka stöd i andras tolkning av det som hänt. Han förstod vikten av att vara sann i sig själv. Han vände mig inåt när jag ville söka lindring i det yttre.
Johannes var Marias vän och tog hand om henne på bästa sätt. Maria sökte alltid tröst hos honom. Precis som alla vi andra. Jag ville inte störa Johannes kontakt med Maria men tog varje tillfälle i akt att närma mig honom och lyssna till hans teser. Jag tror att jag letade efter en bekräftelse på mig själv. Men det var inte så lätt att hitta den spegel som jag längtade efter och med åren blev jag allt mer instängd i mig själv. Jag bad Johannes att få följa med på hans vandringar. Men han lät mig sällan följa med. Han hade sin väg att gå och var i övrigt mest upptagen av Maria.
Av apostlarna var Petrus den mest drivna i det yttre livet. Han satte mål och ville prestera. Johannes var ödmjuk och talade med mjukare röst. Johannes hade ett tålamod som överskred mångas gränser. Han hade själv tillsammans med de övriga lärjungarna ofta kämpat med den djupare förståelsen av Jesu ord. Han var öppen.
Jesus visade sig ofta för Johannes och Maria och det skedde oftast när de två var ensamma med varann. För oss andra visade han sig inte lika ofta. Jag minns att jag ibland kunde se honom komma gående i den trädgård där vi odlade våra grödor. Han sade inte så mycket men han gav oss sin välsignelse och uppmanade oss att vara modiga och inte ge efter för tvivlet inombords. Han försökte få oss att förstå att allt var som det skulle och att vi inte hade anledning att brottas med varken tvivel eller skuld. Han ville att vi skulle förlika oss med det liv vi levde och att vi skulle finna en inre frid i bön.
Maria Magdalena
Maria Magdalena hade rest vidare. Hon hade en mer äventyrlig själ. Hon var inte rädd för att ge sig ut på vandringsfärder. Hon drogs mot Frankrike och Avalon efter att ha lyssnat till Jesus berättelse om mysterieskolorna där. Jesus fascinerades av mystiken och det arbete som pågick i Avalon. Han var fascinerad av alkemin. Därför ville också Maria Magdalena åka dit.
Druiderna hade sin egen sätt att möta mysterierna. Det var därför Jesus drogs dit.
Maria Magdalena tillbringade många vintrar hos familjens vänner i Frankrike och England. Inför dem kunde hon predika Jesu ord. Det var områden som apostlarna inte alltid nådde. De ville helst hVid tiden för Jesuslärt sig i Tivisste att Moder Maria var omhändertagen och därför kunde hon överlämna vården av Maria till demålla sig kring medelhavet. Det var där de kände sig hemma.
Maria Magdalena hade gåvan att förmedla och många var intresserade att lyssna. Hon höll sig informerad om Moder Maria, men hon visste att hon hade en annan väg att vandra och att hon hade sin egen roll.
Dagarna på berget
Det var ofta tunga dagar uppe på berget i vårt lilla grupp. Vi höll oss avskilda från andra och arbetade ofta i tystnad. Flera gånger om dagen vilade vi i bön. Och även om jag fann frid i bönen led jag av den tungsinthet som hade drabbat oss. Jag slets mellan min kärlek till Maria och de andra och min längtan efter lättheten och känslan i Jesus ord. Jag visste djupt inom mig att vi i vår lilla grupp hade förlorat något av det han ville säga men jag såg ingen väg att göra den stämman hörd.
Mötena med Jesus gjorde mig alltid oändligt lycklig för det var egentligen bara i Jesus som jag helt och fullt kunde spegla tolkningen av hans ord. När han visade sig fanns bara han i mitt hjärta. I de stunderna visste jag att min inre känsla var ren. När han sedan försvann kom tvivlet. När han så småningom inte längre kom blev mitt hjärta tungt. Jag fick allt svårare att leva i konflikten mellan att vara trogen min inre sanning och att lyssna på det tvivel som florerade i det yttre livet. Konflikten undergrävde min tilltro till mig själv. Jag lärde mig att hålla min egen förståelse av Jesu ord för mig själv. Vem var jag att säga vad han menat. Vem var jag att verka som apostel. Det var männens uppgift även om de ibland missade det feminina i Jesu ord. Kärleken.
Under senare delen av livet när Maria redan var gammal flyttade jag ned från berget. Det var så hon ville ha det. Jag fann frid i Artemis tempel och på de platser där Johannes brukade predika. Han brukade samla människor på torget för att förkunna Jesu ord. Han talade med en stämma och ett språk som var lätt att förstå. Men Johannes bar också en känslighet som många av de som lyssnade inte ville kännas vid. Den gick emot de maktförhållanden som rådde.
Paulus och Johannes var väldigt olika och kunde aldrig riktigt förlika sig med varandra. Ingen av dem ville gå i vägen för den andra men deras budskap bar olika toner. Johannes språk tilltalade kvinnor. Paulus talade till män.
Under sina sista år bad Maria ofta Jesus att han skulle ta henne hem. Med oss talade hon ofta om vad som skulle hända efter henne. Hon ville att vi skulle gå ut i världen och möta dem som ännu inte nåtts av orden. Men vi var kvinnor och hade svårt att ge uttryck för det vi ville säga utanför hemmets hägn.
Efter att jag flyttat ned till staden hände det att jag fick besök av kvinnor som ville lyssna till orden. Allt skedde i det tysta. Kvinnorna kom ofta två och två eller tre och tre för att söka tröst och lindring och ibland kände jag att jag kunde hjälpa genom att lägga tillrätta litet av den oro som fångat dem. Jag kunde använda Jesus ord för att hela. Jag blev en helare. Själv visste jag att det var ett rent hjärta och oskuldsfullheten i orden som hjälpte. Inte orden i sig. De behövde känna att jag rörde vid något i deras hjärtan som gav dem nytt hopp och ett vidgat perspektiv. Det var via hjärtats renhet som jag fick kraft att hela. Under några år upplevde jag att jag kunde göra nytta. När jag tillbad Jesus kunde han visa sig ibland.
Det här en av de platser där den feminina principen fick slå rot för nästan två tusen år sedan. Men det nya medvetandet behöver få många fästen för att kunna lyfta det lock av begränsade tankar och som ligger runt vår planet. Vi behöver kunna möta det inre av oss själva och möta den gudomlighet som vi innerst inne är. Vi behöver kunna spegla de frekvenser som Jesus ville påvisa. Vi behöver låta medkänslan aktiveras i den jord som är ämnad att bära fram det nya.